Den här veckan har det vart mycket mage-baj snack..Tro mig jag är lika trött på det som ni. Det har tagit hårdare på mig en vad jag någonsin trodde. Så maten de två senaste veckorna kan man väl säga har blivit otroligt lidande, vilket resulterat i lika värdelösa mat intag som innan jag åkte in på sjukan. Med påföljd att jag orkar ingenting, mitt humör är nästan värre nu än innan jag åkte in, jag orkar knappt hålla mig vaken om dagarna. Jag blir så trött på mig själv. För sån här vill jag inte vara. Jag väljer inte detta. Detta är inget jag gjort medvetet denna gången, utan det har sina förklaringar.
Jag behöver få finna ro i min själ, jag behöver bli "frisk" nu så att jag kan kämpa mig tillbaka. Vilket har vart svårt de senaste två veckorna. Som jag skrivit innan, jag ska klara detta, I CAN AND I WILL. Jag ska rida ut denna stormen. Likt alla andra stormar man vart med om i livet. Då tycker jag nog att denna stormen inte vart lika illa och tilltagande som andra. Men det är ur mitt perspektiv.
Jag vill ha ro i själen, jag vill ha ro i mitt liv. Jag vill gå vidare. Jag vill göra allt som vi pratar om, jag vill GÖRA och inte bara PRATA om det. Ingen kan sätta sig in i den här situationen, varje situation är individuell. Jag har aldrig vart med om något sånt här innan. Jag har sett det anorektiska livet på håll, men aldrig personligen vart med om det. Innan trodde jag att det gick att sätta sig in i det. Men det förstår jag nu att det var omöjligt.
Idag är första dagen då min mage hållit sig i schack. Jag har fortfarande mina krav på mig själv. Jag har hårdare krav från de i min omgivning. De har bortsett från denna perioden med magen. Men nu har tålamodet försvunnit hos dem igen och jag ser att detta är min enda chans, snart försvinner allt. Det är ju inte vad jag vill, men varför borde de inte vara lättare när jag vet vad jag förlorar?
WIN OR LOOSE???
Hur svårt kan det vara?!?!
