Min anorexi resa

Det hela började med att jag såg ut så här. Som bilden ovan visar. Jag vägde otroligt mycket. Jag vägde nästan 130 kilo. (När jag ser på kort på mig själv, hur jag såg ut, så inser jag hur stor jag verkligen var, men när jag var så stor insåg jag inte att jag faktiskt var så stor) Jag vet väl egentligen hur det kommer sig att jag faktiskt blev så stor, men en stor del utav mig förnekar det. Men egentligen så är det ju väldigt logiskt att om man bara lever på skräp och inte gör av med allt skräp så fastnar det ju. Enkelt och kort. Jag levde på enbart skräp under en ganska lång period, jag hade slutat med allt vad träning hette. Så efter mycket om och men och mycket dividerande så kom jag till insikt med att; vill jag överleva och inte äta ihjäl mig, så är nog en gastric bypass enda utvägen. Då jag i teorin kan skriva en hel bok om vad man bör äta och inte bör äta, så full följdes det inte i praktiken. Eller jag ska inte säga att det inte gjordes det, för under en period gick jag ner 30 kilo. Men mitt problem var att jag inte kunde hålla det, utan jag föll tillbaka i gamla spår, och vad händer då? Jo man är tillbaka med 30 kg i bagaget och står på ruta ett igen. Med mig har det alltid varit allt eller inget.  Så är det visserligen fortfarande. Kanske därför det som gör att jag är där jag är nu, alltså i denna sitsen med min anorexi? Min envishet har tagit överhand. Och jag är rädd för att minsta minsta lilla jag släpper efter så är det kört. Tyvärr känner jag mig själv allt för väl. Men i alla fall. Jag gjorde operationen på http://www.bariatriccenter.se/sv/sidor/85/1/valkommen.aspx
22 September 2010. Operation var lyckad, ja frånsett ett revben, men annars inga komplikationer. Men det började egentligen redan då när jag tänker efter. Jag var riktigt strikt med min diet som följde de kommande veckorna. Jag var benhård att de första 10 dagarna efter operationen enbart innehöll flytande föda, och de näst kommande 3 veckorna enbart innehöll flytande föda och puréer. Sen började jag successivt med vanlig mat, dock skonsam mat som magen tyckte om och som inte var svår arbetad(hur man nu uttrycker det bäst). Jag var skit duktig, ursäkta mitt ordval, men vissa jag kommit i kontakt med som gjort denna operationen har misskött sig ganska kraftigt efteråt och inte alls tagit till sig "sitt nya leverne". Men allt gick som det skulle, jag åt hälsosamt, jag åt regelbundet och jag rörde på mig. Visst, det fanns någon period två månader efter operationen som jag i stort sett levde på barnyoghurt, små 1 dl safariyoghurt, dem var smidiga att ha med när jag jobbade, och jag ljuger inte när jag säger att en sådan var en helt måltid för mig. Jag var mätt och jag stod mig till närkommande mål med mat 3 timmar senare. Allt gick jätte bra. Jag vart riktigt glad över mitt nya liv, jag hade fått ett helt nytt liv. Hur många får det?? Jag måste ju vart en utav de lyckligaste på jorden. Det var jag, tro inget annat. Man blir lycklig för lite. Det kunde handla om att när man var ute på promenad, och jag helt plötsligt bara stannade upp och förundrades över att "shit, vad fort det gick, var det verkligen jag som gick så fort" eller t ex när man klädde sig på morgonen, eller att inget var jobbigt längre. Jag minns på vårkanten 2011, jag var så sprudlande glad över mitt nya jag. Allting hade gått så fort och jag hade gått ner så mycket i vikt. Jag åt fortfarande inget onyttigt som godis, chips och så vidare. Jag åt hälsosamt. Jag mådde SKITBRA verkligen. Jag älskade allt med vad livet stod för. (Missförstå mig rätt nu, jag älskar fortfarande livet, dock är min situation lite annorlunda idag) Sommaren kom, jag började även dricka alkohol, vilket jag inte hade gjort sen augusti året innan. Jag hade i stort sett den bästa sommaren hittills i mitt liv. Tyckte jag då i alla fall. Hösten kom, november kom, jag testade att äta lite godis, som resulterade i att jag faktiskt kunde äta godis och kakor. (Man blev väl lite uppskrämd när man läst så mycket om dumping bland annat, jag hade fram tills då aldrig fått något "dumpings-anfall") Julen började närma sig, och i och med att jag ätit så "lite" och nyttigt under så lång tid och börjar äta onyttiga saker, så är det ju självklart att man lägger på sig lite, nu handlar det inte om någon större viktökning, men visst vissa byxor fick jag knappt knäppt när julen var över. Nyår kom, och jag drack något så kopiöst mycket vin, jag kunde lätt trycka i mig 4-5 flaskor i veckan, och jag vart aspackad. Ursäkta mitt val av ord, men jag vart dyng full varenda gång. I mitten av januari, då var det något i mig som vaknade. Jag nådde min gräns, jag vet att jag sa till mig själv att "Martina, ge dig, det här är inte du" och så kom jag i andra banor. Dock så kan man tycka att den banan jag började att vandra istället var inte mycket bättre, för den banan har lett till att jag är där jag är idag.

Så här ledde det till. Jag gick från att väga 130 kilo till 75 kilo. Kanon. Men nu innan sommaren, 2012 så gjorde jag lite dumma grejer, jag slutade med att äta, eller det minskades och minskades hela tiden.  Jag ser ut som på bilderna ovan nu. 56 kilo. Det hela eskalerade med att jag minskade drastiskt med maten, det började med att jag levde på äpplen och mängder av baljor med kaffe. Jag åt mellan 3-5 äpplen om dagen. Som successivt minskades. Jag började även äta mer av min medicin än vad som var rekommenderat. Jag äter levaxin, för att jag en gång hade giftstruma, och jag har opererat bort hela sköldkörteln, då måste man äta konstgjort hormon, levaxin, för att ämnesomsättningen ska fungera, jag mitt dumhuvud, överdoserade detta kraftigt under hela våren, min rekommenderade dos var 125 mikrogram varannan dag och 150 mikrogram varannan dag, jag tog ungefär 14 tabletter extra varenda dag, i hopp om att jag skulle gå ner i vikt. Min önskan gick i uppfyllelse. Jag gick ner nästan 20 kilo på 8 veckor, men en utav de 8 veckorna åt jag inget alls, o de andra veckorna som har följts efter det och som fortfarande är, är att jag äter två knäckebröd om dagen och har så gjort nu i några månaders tid. Som följd av min lilla resa, så har jag kollapsat vid flertalet tillfällen, var hospitaliserad ett antal gånger, en gång låg jag på MAVA med hjärtövervakning, de andra gångerna har jag blivit vårdad antingen på akuten eller på medicinavdelningen på grund av min dumhet. Då tyckte jag inte att jag gjorde något fel, jag ville ju bara gå ner i vikt. Vissa tror att jag försökte ta mitt liv och med mera, men det har jag försökt förklara för dem att så är inte fallet, jag vill helt enkelt bara gå ner lite i vikt, jag såg min chans och var dum nog att ta den. Korkat i efterhand, jag vet. Men jag har lärt mig. Nu har jag vart sjukskriven sen den 10 juni och i skrivande stund är det den 21 augusti. Jag har sabbat min kropp. Jag orkar inte ens gå fram och tillbaka till brevlådan utan att bli svett och trött. Jag har ingen ork att ta mig an något, jag går hemma och dräller, det är vad jag är kapabel till just nu. Och det kan jag säga är åt helvete, jag som alltid har hur många järn i elden som helst i vanliga fall, går hemma, gör inte ett skit, orkar inte göra ett skit, till vilket pris skulle detta vara bra, nu när man är klok så här i efterhand??? Tyvärr så är det fortfarande så att jag är fruktansvärt rädd för att gå upp i vikt igen, att se ut som jag gjorde innan operationen, jag är livrädd rent utav. Jag har ju insett skillnaden på vad mycket mer man är kapabel till att orka när man, ja inte nu men när man har en hälsosam vikt. Bara en enkel sak som att böja sig ner och knyta skorna. Det har riktigt etsat sig fast i huvudet på mig. Jag vet inte vad jag ska göra, läkarna vet inte vad de ska göra, dietisten vet inte vad hon skall göra. Ätstörningsenheten vill inte ha mig för att jag var så instabil med levaxinproverna, men nu är remisserna skickade igen då jag är stabil. men min dagliga kamp om/med maten, när ska de få ett slut?