Sitter här med min kopp te och försöker alstra lite värme, vad göra när kroppen själv inte producerar någon värme- kall som sten-en själ av is.
Ska försöka berätta för er hur min tid i Halmstad har varit, känslor, mat, samtal och med mera, jag har även fått äran att träffa en helt underbart fin människa. Och jag vill kalla henne min vän. Trots vår två veckor långa bekantskap.
Den fjärde Mars tror jag det var som jag och Morgan begav oss. Väskan var överpackad med saker och kläder, dator och alla bra o ha grejer. Första depot stoppet blev på ätstörningsenheten där vi var tvungna att hämta lite papper som skulle med ner till Halmstad. Vi åkte hemifrån vid ca 10 tiden. Efter det så var det ju SJÄLVKLART GIVET att ta ett sista besök på espresso house. Ja naturligtvis inte det sista i mitt liv, men ja ni fattar. Jag fick min grymt goda sojavaniljcapuccino, som jag drack med ANDAKT ska ni veta. Sen drog färden igång och bilens hjul var styrda mot Halmstad. Det var en jobbig resa ner. Ja ni läste rätt, trots att det bara tog en timma drygt så for det en massa konstiga känslor igenom hela kroppen, känslor som jag inte visste om eller hade känt för ut. Jag var spänd som en fiolsträng. Det var nära bristningsgränsen. Det var inte många millimeter som gjorde att bägaren skulle utlösas. Tror det mest var av nervositet. Jag kunde knappt skratta åt Morgans charm och humor. Det var precis som om man hade ett tunnelseende eller som att man var instängd i en sån där glasbubbla, eller att som man gjort en Emil i Lönneberga, med huvudet i soppskålen :P
Huh..inser nu hur fruktansvärt jobbigt det var att skriva allt detta. Så nu blir det en kort sammanfattning. Så ska jag förklara mer utförligt en annan dag!
Kort och gott, det hela slutade med att det var ingen som lyssnade på mig, jag drog en massa paralleller som att, ponera att du har en klon. På papper står det att du och din klon har lika stor magsäck, statistiskt sätt och logiskt, så ska ni båda få i er en hel pizza. För det står det på pappret. Men din klon får i sig hela, medan du bara får i dig halva, så bara för att det står på papper så är det det som gäller. Inga undantag. Jag blev arg, ledsen och besviken. Jag förklarade hur jag kände för alla, ssk, skötare, usk och till och med överläkaren. Enligt dem så var det min anorexi som pratade, det var inte jag.
Jag vet inte hur många gånger jag försökte, försökte även anamma att göra så sem dem hade sagt, för det var ju så att det skulle ju fungera bara för att det stod ju faktiskt så i papperna.
Så i onsdags, så gick hela cirkusen från 07 på morgonen tills det att Morgan kom vid 18 tiden, massa samtal mellan Morgan o Elna på ätstörningsenheten, vidare till mig, vidare till ssk:arna, vidare till mig, vidare till Morgan, vidare till Ätstörningsenheten och vidare till mig, så höll det på hela dagen. Och i runda slängar, Morgan som vet att jag talar sanning, försökte så gott han kunde och stå upp för mig, jag förstår att dem har hört alla tre tusen ursäkter som helst. Men Morgan poängterade att jag skulle aldrig ljuga om detta, jag menar, varför hade jag annars hållt ut i 16 dagar, ätit 7 gånger om dagen och legat i en säng 20 av dygnets 24 timmar???
Huh nu kommer känslovågarna...skriver mer en annan dag!
