Abrupt slut

Sitter här med min kopp te och försöker alstra lite värme, vad göra när kroppen själv inte producerar någon värme- kall som sten-en själ av is.

Ska försöka berätta för er hur min tid i Halmstad har varit, känslor, mat, samtal och med mera, jag har även fått äran att träffa en helt underbart fin människa. Och jag vill kalla henne min vän. Trots vår två veckor långa bekantskap.

Den fjärde Mars tror jag det var som jag och Morgan begav oss. Väskan var överpackad med saker och kläder, dator och alla bra o ha grejer. Första depot stoppet blev på ätstörningsenheten där vi var tvungna att hämta lite papper som skulle med ner till Halmstad. Vi åkte hemifrån vid ca 10 tiden. Efter det så var det ju SJÄLVKLART GIVET att ta ett sista besök på espresso house. Ja naturligtvis inte det sista i mitt liv, men ja ni fattar. Jag fick min grymt goda sojavaniljcapuccino, som jag drack med ANDAKT ska ni veta. Sen drog färden igång och bilens hjul var styrda mot Halmstad. Det var en jobbig resa ner. Ja ni läste rätt, trots att det bara tog en timma drygt så for det en massa konstiga känslor igenom hela kroppen, känslor som jag inte visste om eller hade känt för ut. Jag var spänd som en fiolsträng. Det var nära bristningsgränsen. Det var inte många millimeter som gjorde att bägaren skulle utlösas. Tror det mest var av nervositet. Jag kunde knappt skratta åt Morgans charm och humor. Det var precis som om man hade ett tunnelseende eller som att man var instängd i en sån där glasbubbla, eller att som man gjort en Emil i Lönneberga, med huvudet i soppskålen :P

Huh..inser nu hur fruktansvärt jobbigt det var att skriva allt detta. Så nu blir det en kort sammanfattning. Så ska jag förklara mer utförligt en annan dag!

Kort och gott, det hela slutade med att det var ingen som lyssnade på mig, jag drog en massa paralleller som att, ponera att du har en klon. På papper står det att du och din klon har lika stor magsäck, statistiskt sätt och logiskt, så ska ni båda få i er en hel pizza. För det står det på pappret. Men din klon får i sig hela, medan du bara får i dig halva, så bara för att det står på papper så är det det som gäller. Inga undantag. Jag blev arg, ledsen och besviken. Jag förklarade hur jag kände för alla, ssk, skötare, usk och till och med överläkaren. Enligt dem så var det min anorexi som pratade, det var inte jag.
Jag vet inte hur många gånger jag försökte, försökte även anamma att göra så sem dem hade sagt, för det var ju så att det skulle ju fungera bara för att det stod ju faktiskt så i papperna.
Så i onsdags, så gick hela cirkusen från 07 på morgonen tills det att Morgan kom vid 18 tiden, massa samtal mellan Morgan o Elna på ätstörningsenheten, vidare till mig, vidare till ssk:arna, vidare till mig, vidare till Morgan, vidare till Ätstörningsenheten och vidare till mig, så höll det på hela dagen. Och i runda slängar, Morgan som vet att jag talar sanning, försökte så gott han kunde och stå upp för mig, jag förstår att dem har hört alla tre tusen ursäkter som helst. Men Morgan poängterade att jag skulle aldrig ljuga om detta, jag menar, varför hade jag annars hållt ut i 16 dagar, ätit 7 gånger om dagen och legat i en säng 20 av dygnets 24 timmar???

Huh nu kommer känslovågarna...skriver mer en annan dag!

"Roadtrip"

Imorgon blir det roadtrip. Resväskan väller över, handväskan spricker nog snart i sömmarna, tygpåsen med böcker och dator väger ton. Kan säga att det är inte lätt att pack. Vad fan ska man ha med sig liksom?? Jag prioriterade bekvämt, mysisar är ju en självklarhet, en onepiece, duntofflor, baggy mjukisbuxor, mjuka fluffiga gosesockor, några vanliga par byxor, linnen och andra toppar och gosetröjor. Favoritpläden får följa med. Säga vad man vill om det, men den SKA med. Halstabletterna är ju givet :P haha. Ja och en del annan bröte. Som sagt det var en riktig utmaning. Enligt min kontakt på ätstörningsenheten så blir det iaf minst 4 veckor. Och hur lätt är det att packa för fyra veckor? Kommer jag ha tillgång till tvättmaskin, eller ska jag behöva vända på trosorna ut o in ;) haha
Det har verkligen gått undan, allt har verkligen löst sig jätte bra, nästan lite för bra för att vara sant. Jag är så tacksam för alla involverade som gör det möjligt för mig att "åka bort på min semester". Ni anar inte hur rörd jag är utav er vänlighet och er vänskap. Ni är så genuint snälla och jag finner inga ord över hur glad jag är att ha äran att få känna er och även kalla er mina vänner. Ni är guld värda. Tusen tusen tack. Jag är er evigt tacksam för att ni hjälper oss under allt detta. Ni är värda allt i hela världen. Jag vet inte hur jag ska kunna återgälda er. <3 <3 <3 Ni är alldeles för underbara!

Har privat taxi imorgon. Känns skönt att han följer med, men samtidigt kommer det nog bli väldigt jobbigt. Men det här är något som måste göras, eller något jag måste göra. Och det är något jag valt och verkligen vill göra, trots att det kommer bli tufft, blod, svett och tårar. Men jag ska stå som vinnare i slutändan.

Har vart extremt trött idag. Inte så konstigt när man stått uppe halva natten och gjort en tårta som skulle levereras idag. Det känns som om helgen bara har ilat sig fram, känns som att jag inte har hunnit med någonting alls. Igår var svärmor och Roger här och J o L. Mycket trevligt. Idag kom min kära syster och hennes man och de två små bustrollen. Det blev middag, currykyckling gryta och jordgubbspaj! Tack för att jag får låna resväskan :)

Nehe, dags att kojsa, en dag imon med!
Hoppas ni haft en bra helg och är redo för en ny vecka med nya utmaningar!

"Semester"

Vid halv tolv i förmiddags ringde telefonen. Hade igår avbokat mitt besök på ätstörningsenheten imorse. Jag hade mina skäl, dock inga skäl för att avboka tiden. Men ändå, det var min kontakt som ringde, hon meddelade mig att klockan 13 på måndag är det inskrivning på PIVA i Halmstad. Hon berättade även att jag måste komma inom henne på måndag på ätstörningsenheten i Varberg för att jag måste ha med mig en remiss i handen. Varför vet jag inte, för jag har ju en "bokad plats", jaja, det är väl för pappersarbetet antar jag. Jag vet inte hur många frivolter mitt hjärta har slagit idag. Börjar smått fundera på hur många frivolter till hjärtat klarar. Visst den här dagen var ju väntad, men jag trodde att jag skulle få mer "tid", eller, missförstå mig rätt, jag menar lite mer tid för att få "förbereda" mig, dels för en inläggning och dels att det har blivit tusen samtal att ringa och helt plötsligt blev det stressigt. Jag har även febrilt försökt få tag på mina semestrande föräldra, utan någon framgång. Tusen tack till Annelie som hjälper mig med mina föräldrars katter. Sen var det ju den lilla vovven. Men jag tror och hoppas att det löser sig. *Hoppas Hoppas* Känner mig som en börda.

Det här ska bli bra. Jag måste se det på det viset att jag gör detta för mig och Morgan, för annars kommer det inte vara något mig o Morgan så länge till. Jag är trasig, vi är trasiga tillsammans. Vissa dagar är bättre, men MÅNGA dagar är sämre, och det sliter ju så på vårt förhållande. Jag vill tro att jag o Morgan ska sitta där tillsammans på äldreboendet och bli gamla o grå tillsammans. SÅ detta är ngt som måste göras. Och det är väl kalas att det händer redan på måndag. Men att jag ska ligga inne i 4 veckor som det såg ut nu, var jag inte beredd på. Men det är väl så det är. Jag är glad att det kommer vara i Halmstad, så att jag helt kan skärma av från min vardag och bara fokusera på att bli bra. Det är kanske bäst så. Jag vet inte. Hoppas jag får ta emot besökare, tror dock inte jag skulle få ngt besök men utifall att.
Vilken tur att jag har en massa olästa böcker som jag har samlat på mig inför detta. :) Inget ont som för ngt gott med sig hahaha
Hoppas ni får en fantastisk helg, själv så ska jag jobba lördag och söndag och i morgon kommer svärmor och Roger på besök. Ska bli jätte kul!

Ta hand om varandra