Underbart!

Söndags-morgon-myser i soffan med starkt kaffe. Gott! Det är en sådan dag idag. Riktigt inne väder. Tråkigt att det ska vara så dåligt väder hela tiden, ute just nu är det lite halv storm, med isande vindar och grått på himlen. Söndagsmys väder kanske man skulle kunna kalla det.

Hade det riktigt trevligt igår, det var länge sedan vi umgicks med vänner. L o P var här och det blev massa mat och massa prat. Jätte trevligt! :)
På dagen var vi som sagt i Kungälv och utökade mitt hobby rum :P

Det fanns en hel uppsjö av allt möjligt, och man vill ju bara handla med sig ALLT!!! Men man får ju hejda sig själv, och återkomma en annan dag och fylla på igen ;) Det var riktigt kul!! :)

Jag och min kärlek <3 <3 <3

Nu blir det lite research, tårtdekorations research..jätte kul och intressant,se vad vi ska lära oss för något idag!

Spegel, spegel på väggen där...

...hon ligger på soffan och drar långsamt av förbanden, det smärtar lite på olika ställen medan på andra ställen känns det ingenting på grund av känsel bortfall. Nyfiken som hon är så går hon fram till spegeln efter att alla förband är avlägsnade. Hon synar sin kropp i spegeln, snurrar lite åt höger, skådar sin ärriga mage, snurrar åt vänster, ser att ärren går bak mot ryggen. Snabbt skyndar hon därifrån tillbaka till soffan. Hon försöker så fort hon bara kan att sätta nya förband på magen så hon slipper att se sin deformerade, knöliga mage. Känslan som flickan upplevde vid spegeln önskar hon ingen annan människa. Känslan när hon fick se ärren från höger, från vänster, den nya "naveln", ärret som är format som ett ankare, det är allt annat än vackert, hon kan inte ens själv med att se sina ärr. Förbanden åkte på och snabbare än ögat så var även korsetten på. Så problem löst, problem borta... :/

Vilken jävla resa :S

Minst sagt! Ursäkta mitt svärande från och till..eller ja..ganska ofta nu för tiden faktiskt. Igår hade jag ett litet psykbryt, precis innan sänggåendet :( Jag tror nog inte riktigt jag skrev på bloggen vad som egentligen hände efter min operation.

Ja det är väl känt att jag gjorde bukplastik på Art Clinic i Göteborg måndagen den 27 Augusti. Imorgon är det fyra veckor sedan. Operationen var klar någon gång mellan 12-13 på måndagen och jag låg i "min" säng i "mitt" rum. Kände mig inte så dålig, visst smärtan var mer omfattande än vad jag hade förväntat mig, jag var dåsig och trött av all smärtstillande och narkosen. Halvslumrande låg jag där. På eftermiddagen fick jag (kommer inte ihåg namnet på läkemedlet) ett läkemedel intravenöst, som skulle motverka att man blödde så mycket. Det trodde jag var helt normalt att man fick efter en sådan här operation. Å jösses i hela min lilla låda vad dålig jag blev. Jag svimmade när jag låg i sängen, jag svettades något kopiöst, ni vet de här vita patient "rockarna" med knäppen fram, den var alldeles genomblöt, man kunde nog vrida ur den, så mycket svettades jag, svetten forsade i ansiktet och över hela kroppen. Jag var helt genom blöt. Sköterskorna gick skytte trafik in till min säng, jag blev riktigt dålig. Min sängkamrat på andra sidan avskärmningen var riktigt orolig för min skull. Behövde gå på toaletten, men svimmade när jag satt på sängkanten, så jag fick en portabel toalettstol, dem lyfte över mig till den från sängen, jag svimmade igen och fick inte kissat. De lyfte över mig till sängen, antingen svimmade jag eller så somnade jag av ren utmattning, kommer inte ihåg så mycket. Jag blev liggandes i sängen, kunde inte göra ett smack. Vid elva tiden på kvällen. När det var dags att sova för natten. Fick jag hjälp av natt sköterskorna, som prompt envisades på att vi skulle gå ut i korridoren till toaletten. Jag sa till dem att det aldrig skulle fungera, men enligt dem skulle det gå och dem fanns på varsin sida om mig, fick ju som tur var vara ensam inne på toaletten medan de stod utanför, jag hann inte mer än sätta mig på toaletten innan jag bankade på dörren och sa att nu svimmar jag snart, då fick jag till svar att jag skulle ta djupa andetag, kolla upp i taket, och lyfta och "sprattla" lite med benen. När jag hade gjort mitt behov, och skulle resa mig, då vart det svart, och när jag vaknar ligger jag på golvet på toalett golvet. Det var blod överallt. Sköterskorna lyfte upp mig i en rullstol och körde mig till sängen, och lyfte över mig. Somnade och sov till och från den natten.

Vaknade tisdag morgon. Kunde fortfarande inte gå upp ur sängen, så fort jag satt på sängkanten så svimmade jag. Morgan hade tagit ledigt från jobbet på tisdagen för att vara hemma med mig. Han hade kommit strax innan kl 08, i och med att "ut-checkning" skulle ske vid åtta tiden. Jag såg hur alla lämnade kliniken, alla som hade blivit opererade på måndagen. Jag blev så avundsjuk, jag visste att Morgan var där nere i receptionen, och fick inte komma upp. Det gjorde situationen mer frustrerande. Kl 10 var jag i någorlunda skick och passade då på att komma där ifrån, det enda rådet jag egentligen fick var att jag skulle äta järnrik kost. Mötte Morgan efter många om och men nere i receptionen. När jag idag tänker tillbaka på han blick och ansiktsuttryck, när han såg mig. Jag var som ett vandrande lik. Jag såg ju dock inte det själv utan har fått det bekräftat i efterhand av alla andra. Jag var likblek, ingen styrka eller stabilitet i kroppen. Medan Morgan tog mitt kort och köpte en extra korsett, så blev jag ledd ut till bilen. Jag fick ju med mig mina dränage hem, jag var den enda som fick med mig rekvisitan hem. :S Det var väl oxå något man grunnade på. Väl hemma så vart det okej, jag satt i soffan hela dagen och kvällen fram tills det att vi gick och la oss. Morgan som följde ordinationen om järnrik kost hade vart super gullig och köpt broccoli och blodpudding.. <3

Som sagt vi gick och lade oss, kände att jag hade skiiiit ont verkligen, så jag tog smärtstillande. Tog med mig pillerna och en vattenflaska för att ha i sängen för att undvika att väcka min man som skulle upp halv fem för att jobba. Kunde inte sova, smärtan blev värre och värre, till slut när kl var 03:15 ungefär, hade jag knaprat upp alla smärtstillande :S och jag hade fortfarande inte sovit något. Vid detta laget var jag även så kissnödig att jag hade inget annat val än att försöka ta mig till toaletten själv, vilket jag inte vågat göra själv innan, Morgan hade följt med mig de gågnger jag hade behövt gå, men jag ville ju inte väcka honom. På något vänster lyckades jag, och jag lyckades även ta mig tillbaka till sängen. Men då brast det. Tårarna sprutar åt diverse håll, Morgan vaknar av mina skrik. Jag kunde inte ligga, jag kunde inte stå. Jag låg spänd som en fiolsträng och knöt lakanet så hårt jag kunde i nävarna. Hittade ingen "ställning" som fungerade att ligga i. Jag skriker och tårarna fortsätter att spruta. Morgan är alldeles utom sig, stackarn. Varpå jag skriker åt Morgan att han skulle ringa en ambulans. Jag tycker så synd om honom. Ambulansen kom väl vid fyra tror jag.  Dem hittar mig skrikandes och gråtandes i sängen. Helt plötsligt hade jag två ambulansmän i min säng och en orolig man :S som inte kunde göra något annat än titta på. Medans ambulansmännen spräcker varenda ven jag hade, så beordrade jag Morgan att packa en väska. Tillslut lyckades dem, efter ett jävla tag. Morfin i mängder. Med skakiga ben, och massvis av morfin i kroppen, får dem upp mig ur sängen och ut till ambulansen. Skriken fortsätter i ambulansen och ambulansmannen slösade inte direkt utan flushade på med morfinet. Kommer in på akuten vid fem snåret. In på trauma-rummet, ännu mera morfin, 3 läkare, 2 sköterskor...ännu mera morfin. In stormar mamma i trauma-rummet. Hade ju beordrat min stackars man att ringa och väcka henne :P Mammas blick och ansiktsuttryck var ingen underbar syn. Och enligt henne var jag inte så vacker själv. Alldeles likblek, skrikande med mera. Vid det här laget i trauma-rummet hörde jag att jag hade fått 20 ml morfin. Shiiiet, det är jääääkligt mycket. Oftast brukar man ju få 0,2 ml morfin direkt in i blodet åt gången. :S Jag blev uppvärmd med filtar, och diverse värmekuddar för att dem ska lyckas hitta en till en...dem lyckas inte, dem kommer som ett skott från narkosen, till slut lyckades narkossköterskan sätta en nål. Mer morfin. Hej och hå vad det gick undan, upp till röntgen för en datortomografi. Vid halv nio låg jag på eget rum på kirurgavdelningen 2A. Mamma var där. Vid nio gick läkaren ronden. Å jösses Amalia säger jag bara, visst jag var ned drogad till max, men argare läkare har jag aldrig sett, någonsin. Och framförallt inte så öppet arg inför en patient. Men det var ju för min skull han var arg. Röntgen visade en blödning i magen, proverna visade att jag hade en rejäl blodbrist, jag som brukar ligga sjukt bra i HB, onormalt bra, över 140, nu låg jag på 80 i HB. Så under onsdagen fick jag slurpa blod, blodtransfusion. 4 påsar! :( Jag låg inne från onsdagen till söndag eftermiddag, jag var inte i ett kapabelt tillstånd till att gå ur sängen förrän de sista dagarna. Men då var det, säng-toalett-säng. Eller kortare promenad från säg till korridoren och tillbaka. Jag gick som ett vinkeljärn om inte värre. Kom hem på söndagen. Kände mig mycket bättre. Tack och lov. På onsdagen var jag på vårdcentralen för att ta stygnen i naveln, och jag hade känt att det började göra ont på höger sida där dränaget hade suttit, och när vi lossade på förbanden så såg vi en liten rodnad, men det vart liksom inte så mycket egentligen, vi skulle hålla koll, tordagen kom, smärtan blev mer ihållande, fredagen kom, jag var ensam hemma, Morgan var på kalas med jobbet, och skulle inte komma hem förrän lördag eftermiddag. På fredag kvällen har jag så ont att jag kan inte använda höger benet för då gjorde det så jävla ont. Så jag fick liksom en stroke-patient släpa benet efter mig, åter igen var jag tvungen att knarka ner mig med smärtstillande. När klockan var 20 gav jag upp, tog en påse med piller, ett äpple och en flaska med vatten och la mig i sängen. Somnade och vaknade ganska tidigt på lrödags morgonen. Var tyvärr tvungen att knarka ner mig ordentligt för att ens lyckas komma ur sängen. Då vart det liksom bara till att åka igen :(

Var nere på akuten vid halv elva, efter mycket om och men, och som tur var lite påtryckning från min sida. För akut läkaren tyckte att jag kunde åka hem ioch med att jag hade inga synbara tecken på en infektion då jag inte hade feber, operations ärren såg fina ut, men jag menade på att, va fan, ska jag åka hem med denna smärtan och vänta på at tdet blir ännu VÄRRE. För att sedan komma tillbaka. Det gör jag inte. Mycket riktigt, han tog en snabb sänka som visade på grov infektion, dem tog blododlingar, och odling med topz från operationssåren. Kom tillbaka till avdelning 2 A. haha jag måste bara berätta, för jag blev ju skickad på röntgen oxå, man blir ju transporterad av service personal fram och tillbaka, jag lyckades att få samma gubbe som körde mig överallt hela dagen. Och när han då slutligen skulle köra mig upp till avdelningen, framgick det att han var ordförande i svenska supporterklubbet till west ham, så i hissen upp till avdelningen fick jag honom att sjunga..gissa vilken låt? Jooo blowing bubbles!! hahaha jag är grym! :D

Iallfall, det konstaterades att jag hade fått en abscess i magen. Så operation var nödvändig, för att sätta in ett nytt dränage och dränera mig på var och vätska och gammalt blod. SÅ halv elva på lördag kvällen bar det av till operation, kom tillbaka till mitt rum vid 03 på natten/morgonen. 

Fick en jätte fin blodpåse på magen som såg ut som en stomi-påse 

 Så här såg den ut. Ni ser det gröna röret omgiven av de genomskinliga rören. Den gick 25 centimeter in i magen in i den så kallade abscessen. Jag låg kvar på avdelningen fram till lördagen efter, alltså en vecka efter att jag kommit in igen och operationen var gjord. Jag fick komma hem på permission. På söndag åkte jag och Morgan tillbaka, som tur var, jag blev av med påsen och jag blev utskriven. SKÖÖÖÖÖNT!!

Så nu förstår ni kanske att det varit en psykiskt/mentalt jobbig resa, dem här senaste fyra veckorna :P

Helt klart värt det, det gjorde ont men..skitsamma :D

Ett av dagens möte avklarat. Jag är bara hemma och vänder, känns det som. Ska åka om 45 minuter igen. Detta är nog den stressigaste dagen på flera månader :P
Mötet på försäkringskassan gick bra, det var inte alls vad jag hade förväntat mig, eller jag vet nog inte vad jag hade förväntat mig egentligen :P Men det gick hursomhelst bra. Under den här resans gång så har jag bara haft bra att säga om försäkringskassan, inget strul och inga konstigheter. Men jag kan tänka mig att mycket beror på vilken handledare man får, kan jag tänka mig. Kvinnan som jag blev tilldelad, hon är väldigt empatisk, förstående och hon är inte dömande på något sätt. Så det känns skönt. Och framförallt så är hon väldigt trevlig, lugn och försöker på bästa sätt komma på lösningar för att jag ska komma tillbaka. :)

Efter mötet passade jag på att svänga inom hajen när jag ände var där, dels för att jag var i krokarna och dels för att underlätta för min man. Så han slipper efter sina långa arbetsdagar, man tänker ju att jag ska inte handla så mycket, det väger inget med mera. Mm eller hur. Matvaror är tyngre än man tror :S Det jag är så förvånad över (vilket man kanske inte annars märker i vanliga fall) det är faktiskt hur hjälpande vissa människor är när dem ser att man lider/har ont/går dubbelvikt. Vissa är riktigt trevliga och verkligen genuint frågar och erbjuder sin hjälp. Jag är rörd. Ibland har man nästan gett upp hoppet om att tro att det finns trevliga människor som vill hjälpa en. Som igår såg jag och min man på tv, 112 på liv och död. Då var det någon som ringt 112 på grund av att det låg en man på en cykelväg. Istället för att gå fram till mannen och fråga hur han mådde så ringde dem på polis. Visst, i vissa situationer hade jag kanske oxå valt att kanske inte gå fram, men jag hade stannat kvar på platsen tills polis eller ambulans kommit. Men iaf, väl framme vid kassan på hajen, och efter mycket om och men, fått upp varorna på bandet så frågar kassören om han ska hjälpa mig med kassarna till bilen. Jag hade två stycken. Enveten som man är så sa jag, det fixar jag nog. Jag har parkerat såpass nära, så det går bra, men tack ändå och så log jag. Tänk att en vilt främmande människa ville hjälpa mig med kassarna. Kände mig genast som 80 år gammal men oerhört tacksam. Började packa ner varorna i mina två papperskassar, han såg nog hur jag pustade och stånkade och mina otroligt fina grimaser. Han frågade på nytt om han inte skulle hjälpa mig. Jag svarade snällt och sa att det nog går bra. Fick ner kassarna på golvet och lyfte. Ställde ganska så snabbt ner dem igen och kollade på killen. Japp! Jag kommer sa han! Tänk att jag kunde bli så glad, killen bar mina två kassar ända ut till bilen. Tänk vad snälla vissa människor kan vara mot andra människor. Jag är väldigt positivt överraskad över att det finns, visserligen väl dolt, men att det fortfarande finns godhet i några människor.

På vägen hem åkte jag till fjärås för att hämta min vinterjacka. Kan säga att det behövdes, ska det fortsätta vara så här kallt som det är idag, så åker snart termobyxorna fram oxå..hujedamig!

Har nog vart hemma i en timma ungefär, snart dags att åka igen..jösses! Är helt slut. Men det är ju något som måste göras. Får hoppas att kirurgen bara har positivt att säga!

PS. JAG FICK ÄNTLIGEN PÅ MIG MINA VITA JEANS IDAG!!! vISST DET GÖR MAKALÖST ONT VID LINNINGEN ELLER VID SNITTEN, MEN SÅ VÄRT DET!!!!DS...

Förbannar korsetten...

Börjar bli hiskeligt trött på den här korsetten..och det har börjat klia i operationssåren..så det gör det hela inte så mycket roligare. Den här brottardräkten (korsetten), eller kroppsstrumpa eller hur man nu ska kalla den, ja kärt (?!?) barn har många namn. Till utseendet så ser det ut som en brottar dräkt med hål i grenen.. Man känner sig riktigt läcker :P På måndag, då har jag haft den på mig dygnet runt i snart fyra veckor...och då är det bara en vecka till som jag ska ha den dygnet runt. yaaay...kunde man tycka. Men då följer 5 veckor, ytterliggare med korsetten, fast då ska den sitta på antingen på dagen eller på natten. Vad ska man välja, dagarna är ju förvisso längre, så det kanske är bättre om man har den på dagen fastän det lockar mer att bara ha den på natten.

För övrigt så är det svin kallt ute idag. Blir till att rota fram vinterjackan ur källaren. Förkylningen verkar ju inte vilja släppa min arma kropp, så jag får väl gosa in den i något varmt. Det blir två utsvävningar idag. Båda går till staden Varberg. Jag hoppas jag lyckas med bilkörningen, testade att köra häromdagen, bort till konsum, det gick ju, men det kändes, och nu ska jag köra två vändor till Varberg. Jaja, det finns ju ett uttryck som lyder "skam den som ger sig". Så det blir till att hålla ihop och tuta och köra.

Men annars så känns det som om det går åt rätt håll, och det är riktigt skönt, snart kanske man kan börja njuta av att man faktiskt gjort operationen, att man tagit bort huden på magen. Jag hoppas den dagen kommer snart iaf.

Så i eftermiddag får vi höra vad kirurgen säger. Men först laddar vi upp för möte hos försäkringskassan. oh joy!

Alla påtryckningar från diverse håll har nu äntligen gett resultat, det krävdes BARA en läkare, en dietist och en kirurg för att jag äntligen skulle bli "antagen" till ätstörningsenheten. Det räckte tydligen inte med BARA en läkare...suck..denna värld..man ska vara halv död för att få hjälp, men du ska vara frisk för att orka med!

Ha en bra dag!

Bra nyheter!!!

Blev retad här vid frukosten av personalen....har man vart här för länge då ;) ha ha det började redan igår :P man får ju ha lite skoj ändå :) jag blir kallad för lillskiten..och personalen försöker göda mig, med ALLT haha dem är för goda. Till kvällsfikat igår vid sju fick jag både det ena och det tredje tvingat på mig haha, och nu vid frukosten hade jörgen ansträngt sig extra mycket med min frukost, två ost knäckemackor med vindruva och ngn grön kvist på, ett ägg och ett glas grädde med provivas blåbärssopa, den hade visserligen han och ros-marie komprimerat ihp tillsammans haha, jörgen hällde i provivan medan ros-marie fullkomligt ÖSTE i med den ovispade grädden..ja där hade jag mat för en dag eller två. Men fint var det!!! 

Läkren var här och gick ronden för inte så länge sedan, proverna blir bättre och bättre för varje dag, ambitionen var att jg ska försöka komma hem innan helgen. Sååå hoppas hoppas och håll era tummar. Han sa även att han vill ha hand om mig, eller j, vra den läkaren tillsammans med sjukhuset som har hand om mina efterkontroller med mera, jag blev överlycklig.

Igår kväll fortsatte mitt kändisskap :) Nattsköterskan Gunnar, kom in o presenterade sig, en ny stjärna jag inte träffat innan, han tog i hand och sa samtidigt som hn grimaserade, ja du kämpar o kämpar på...hahaha

Kändis på sjukhuset!

Äntligen känns det som att det går åt rätt håll. Känns jätte skönt. Knaprar dock en hel del piller och går likadant som ett gångjärn ser ut...men nu kan det väl bara bli bättre. Inga fler komplikationer tack.

Satt ute nu lite här på morgonen, eller ja det är fortfarande morgob :P klockan är ju bara 7, men jag gick ut vid 06 tiden, och få snabbt sällskap av en äldre dam som ligger på någon annan avdelning, vi hade ett trevligt samtal, när vi sitter där ute så kom en antingen usk lr ssk ut för att röka, hon trodde vi låg på medicin båd två, jag sa att jag låg på kirurgen, hon frågade vad jag låg inne för..det enda jag sa var att jag gjort en bukplastik, inget mer...då frågade hon- är det du som är Martina?? Ja sa jag lite halv undrande som aldrig träffat denna kvinnan innan...ja jag hörde talas om dig och din diagnos...jo man tackar.. kändis på hela sjukhuset,,,känns som om alla "känner" mig. Men det är iaf kul att träffa all go personal jag hade förra veckan jag var här, dem är ju för goa!

Tillbaka på avdelning 2A

Ligger här i "min säng" med spotify i öronen, dåsig och trött av alla starka mediciner, dem har vart min räddning den senaste veckan, utan dom...ja då vette hundar alltså! Det känns lite skit att behöva operera sig igen, men nu vet man ju vad "problemet" är. Och jag kan för min egen skull glatt jubla och göra segerdansen att det INTE hade något med min anorexi att göra, så ni som trodde att det var för att jag inte äter så mycket kan hoppa upp och sätta Er på något jävligt hårt. Känns JÄVLIGT skönt att ha det svart på vitt och veta att allt detta inte är orsakat på grund av mig. Så jävla skönt så ni kan inte ana.

I samband med min bukplastik fick jag in bakterier i kroppen, bakterier som orsakat en stor infektion, som förklarar varför smärtan har blivit värre och värre och konsumtionen av smärtstillande har ökat. Det har bildats vätska och var inne i magen tillsammans med gammalt blod från blödningen jag hade. Den snälla kirurgen satte tidigare ikväll en nål i magen på mig, som om han skulle dra luften ur en ballong. Och drog ut ja 1,5 ml kanske, svårt att bedöma, det var ingen härlig syn, det såg ut som chokladpudding fast mer rödaktig, det var tjockt och geggigt. Så snart är det dags att duscha, Huh, jag som i vanliga fall älskar att duscha har inte duschat sen i måndags, personalen kommer att duscha mig då jag inte kommer fixa det själv, ja, mycket ska man vara med om.

Ta hand om Er!

Får man ångra sig???

Får man det?? Eller kan man åtminstone få spola tillbaka 2 veckor? Dagen började hyfsat bra, visste att jag hade läckt lite från höger sidan där det ena dränaget hade suttit. Tänkte inte mer på det iochmed att det läckte inte då, avtalade med min mor om att hon skulle hjälpa mig efter jobbet att sätta på nya förband. Vi hade helt tillflöt att den nya spisen skulle komma idag, så det vart lite halvt stressande då Morgan åkte till jobbet innan fem imorse och inte kommer hem förrän imon em. Hur. Göra?? Jaja det löste sig. På fm så inser jag varför jag har så satans ont på höger sida, såg att jag var väldigt svullen, därför jag haft så ont i det området, en infektion. Jippoiii! Precis vad som behövdes i allt detta elände. Ringde vc som hade stängt för dagen :( hopplösheten rann över mig. Vad göra!! Fick tag i super söta Anneli som var här och kollade. Eftermiddagen kom, först var pappa här, försökte med det han kunde för att få mig till sjukhuset, kände bara att jag orkar inte med det längre. Han tjatade och tjatade förgäves. Det dröjde inte länge, hade tagit smärtstillande och lagt mig i sängen och höll precis på att somna in, då kom en bil, det var mamma och det kom ytterligare en bil, det var Svenne, morgans pappa. Var väl inte på det roligaste humöret, det enda som jag ville, det var att få sova, vilket tycktes vara en omöjlighet. Då jag hela tiden blev avbruten.  Fick tyvärr skickat iväg mamma illa kvickt, ja hon fick ju som pappa även smaka på lakritstryffeln innan de blev utkastade. Fick ingen ro till att sova, kommer i nuläget inte på vad jag gjorde istället men men. Tänkte vid halv sju att det var nog lite tidigt för att lägga sig för natten. Så jag försökte mig på några kakor, då slog det till, helvete vilken smärta rent av. Trodde fan jag skulle krevera. Höger sidan. Kunde fan inte lyft benet, fick släpa/dra det över golvet för att göra minsta möjliga rörelse, fort till skafferiet, tårarna sprutade och jag slängde i mig en oxynorm. Smärtan var maximal och total, längesen jag upplevt sådan smärta, fy fan. Jag tänkte. Jag dör hellre. Gick en stund, oxynormen hade fortfarande inte tagit bort toppen av smärtan, så jag tog en citodon. Efter en stund började det kännas lite bättre, men i rörelse gör det för jävla satans ont medan när jag ligger helt still så är det överkomligt. Morgan behöver nog inte tvinga mig om att åka till sjukhuset imon iaf. Märkligt, här har man ätit antibiotika i snart två veckor, och så får man detta!!! Jaja somliga straffar Gud med en gång, där får man för att man inte riktigt talade sanning. Synden straffar sig själv :/

Ligger här och viftar med tårna

Ligger som en klubbad säl i sängen och sprattlar lite med fötterna emellanåt. Sovit relativt gott i natt vaknade dock en timma efter jag hade somnat av något konstigt ljud. Det tycktes som om det kom från vardagsrummet, skumt. Tänkte om tvn hade gått igång eller vad tusan det var. Men efter ett tags intensivt lyssnande så att öronen nästa blödde så kom jag på vad det var som lät, det var Morgan som gjorde något konstigt brummande läte jag aldrig hade hört honom göra. Insåg även att jag var väldigt törstig och kissnödig( naturligtvis) suck, jag är ju så rörlig och det är ju ett helt projekt att ta dig upp o ner  på toaletten, fick även fäktat bort morgans armar som kom farande när jag försökte göra min smidiga utrullning ur sängen, han ville gosa i sömnen <3 helt okej i vanliga fall men det kom armar från höger och vänster som slungades på magen, när jag i extrem panik fått bort den ena ja då kom den andra haha. Men det gick bra, en timme senare var jag tillbaka i sängen :)

Va och tog stygnen i naveln igår 13 stycken :/ huuha det var mååååånga, och det kändes men värst av allt var nog när hon inte så finkänsligt bara riiiitsch drog tejpen, fy fan, trodde jag skulle krevera. :( hon var även inte så smidig i sitt tal. Hon frågade vad jag hade gjort och jag sa, jag har gjort en bukplastik. Jaha sa hon, varför? Ja sa jag, jag gjorde en gastric bypass för två år sedan. Och klump-Fia frågar, jaha var det någon komplikation eller? Nä sa jag, operationen gick bra men jag har tagit bort massa överakottshud. Du? Du som är så smal? Du är ju för smal ju. Doooooh. Klantarsel. Hon frågade hur det gått med maten, jag sa som det var att nja det går ju inte så bra, jag har fått anorexia fick jag klämt fram. Får du någon hjälp med det då?
Klantigaste människa jag träffat, det är ungefär som om jag skulle gå fram till någon som är överviktig och säga, du som är så tjock, borde inte du banta?? Åh så dumt!

Idag blir väl lika som alla andra dagar, piller knapring, gå här och skröppla, eller ligga, till ingen nytta och ha konstant smärta, ja som de föregående dagarna! Jaja vad är en bal på slottet. Men är det försent att ändra sig??

För Er som inte vet och tycker jag är korkad

Så här i efterhand så är det ju väldigt lätt att vara eftetklok. Men jag vill med mina egna ord försöka få Er som tycker att jag är extremt korkad och dum som gjorde operationen, eller ja, inte gjorde själva operationen utan varför jag inte väntade med operationen till jag var "frisk" från min anorexi. Jag vill berätta för Er så att ni eventuellt kan förstå varför jag var dum nog att välja att göra operationen trots att jag mycket väl visste med mig att jag definitivt inte skulle göra den nu med tanke på i vilket skick och kondition min kropp befinner sig i.

Vi börjar så här;
(vi glömmer för någon minut att jag har anorexi) Opponera att du har ett problem, eller snarare ett komplex. Ett komplex som du mår riktigt dåligt över. Ett komplex som får dig till att se på dig själv på ett helt annat sätt än vad omgivningen ser, det här komplexet gör att du får dåligt självförtroende, det "hindrar" dig från att "leva livet", det hindrar dig från att helt enkelt njuta av livet, ta för dig av livet i olika sammanhang, att det håller dig tillbaka, även där i olika situationer, t ex samlag, socialasammanhang, visa upp sig på diverse ställen som badhus, strand, ja offentliga platser där du riskerar att visa och skylta med ditt komplex. Vi kvinnor har alltid haft stor press på oss, mycket på grund av media. Men i alla fall. Detta komplexet, hade du inte gjort allt för att bli av med detta komplex no matter what??

Så till mitt "komplex", min överskottshud, som mer eller mindre fick mig till att bli anorektiker. Inget jag direkt är stolt med att skylta med men ibland måste man för att folk som inte har en aning ska försöka FATTA hur man har det. .... Mitt komplex gjorde att jag fick en helt annan syn på mig själv än vad omgivningen hade, jag fick denna otroliga chans. Jag visste vad jag i stort sett gav mig in i. Men när man vill något sååååå otroligt jävla mycket då finns det bara det i siktet. Jag har längtat så jävla länge att bli av med huden. Dels för huden och dels för att det kanske kan ge mig ett nytt syn sett på mig själv, hur jag faktiskt ser ut. Visst jag skyller inte på någon men jag tror inte helt å hållet på att enbart min dumhet som utgjorde att jag fick alla komplikationerna nu efter operationen, jag utesluter inget, jag vet att jag gjorde fel som ljög i hälsodeklarationen, men det var mitt val, jag ville detta så mycket att jag var villig att offra mycket. Jävligt dumt i efterhand men jag hoppas ni förstår varför jag var dum och gjorde det. Men döm mig inte!!

Helt tyst...ja förutom motorvägen då :P

Det är helt tyst här hemma....måndag eftermiddag. Det enda som hörs är motorvägen. Man är inte van vid tystnaden, eller det "privata"...eller jag har ju haft eget rum den senaste veckan så visst, det har vart privat så, men det är ju sånt bröt hela tiden. Folk som klampar i korridoren, folk som står i korridoren precis utanför min lite glest öppna dörr och det känns nästan som om de skriker i korridoren...irriterande i början, men man vande sig. Men nu är det så skönt med det lugna här hemma. Jag som brukar ha på spotify på högsta volym här hemma så att väggarna vibrerar...cocos ligger på soffarmstödet och sover harmoniskt, jag försöker hitta en ställning i soffan som fungerar, hittade en skol med sallad som var över från Morgans tacos igår. Självklart med guacamoledip till ;)
Det är trist för allt smakar skit, jag kan inte dricka kaffe under några omständigheter alls, ingen mat lockar över huvudtaget, allt smakar konstigt eller jätte illa...det enda som smakar som vanligt och som jag trycker i mig det är te, halstabletter och tuggummi! Får hoppas att det snart går över.

Inväntar min man, vet ej när han kommer hem idag. SNart förhoppningsvis, för jag vill duscha, jag är ju inte direkt fräschaste kvinnan i sverige just nu ska jag väl erkänna..När man är van vid att duscha 1-2 ggr om dagen så känner man sig riktigt grotesko äcklig nu..har inte duschat på en vecka. Japp, ni läste rätt...tur att det finns tvättlappar som gör det möjligt för en att "hålla rent på diverse mer intima ställen"  Anledningen till att jag väntar på min man för att duscha det är att 1. Jag får knappt av mig kläderna själv. 2. Kan ju trilla omkull i duschen, typ tappa tvålen eller något sånt dumt :P 3. Tryggheten att han är hemma!

Japp helt invalido! Undra om kommunen är villig att skicka ut lite assistans till mig? Hemtjänsten är ju ändå hos två av mina grannar, dem kan väl göra en avstickare :P

LYCKAAAAA!!!!

Lycka innebär olika för alla individer, det behöver inte vara mycket för att det ska göra en extremt glad. Just nu gråter jag nästan av lycka, nej inte bara nästan, det rinner några vattenfyllda, genomskinliga saker nedför min kind, tårar. Ja, som sagt lite kan göra mycket. Fick frågan av sköterskan: Martina, vill du åka hem eller vill du stanna...?
Ja ni kan ju fundera över vad jag svarade. Är i alla fall inte uppe så mycket, ligger i stort sett hela dagarna och fläskar till mig i sängen. Det underligaste är att jag gör inget på dagarna, jag ligger här som musen i fällan. Men dagarna går rätt fort ändå, konstigt nog, fast mycket beror nog på telefonen får jag nog villigt erkänna, Facebook nörd ut i fingerspetsarna, surfar på utländska bak- och mathwmsidor och införskaffat mig ännu mer inspiration, trodde inte att jag kunde få plats med mer inspiration i denna lilla kropp, men dörren går fortfarande att stänga utan att jag behöver oroa mig för att allt rasar när jag öppnar dörren :) nehe dags att ha samtal med sköterskan om allt! Så hoppas vi på att jag ligger hemma i soffan i eftermiddag!