Ett av dagens möte avklarat. Jag är bara hemma och vänder, känns det som. Ska åka om 45 minuter igen. Detta är nog den stressigaste dagen på flera månader :P
Mötet på försäkringskassan gick bra, det var inte alls vad jag hade förväntat mig, eller jag vet nog inte vad jag hade förväntat mig egentligen :P Men det gick hursomhelst bra. Under den här resans gång så har jag bara haft bra att säga om försäkringskassan, inget strul och inga konstigheter. Men jag kan tänka mig att mycket beror på vilken handledare man får, kan jag tänka mig. Kvinnan som jag blev tilldelad, hon är väldigt empatisk, förstående och hon är inte dömande på något sätt. Så det känns skönt. Och framförallt så är hon väldigt trevlig, lugn och försöker på bästa sätt komma på lösningar för att jag ska komma tillbaka. :)
Efter mötet passade jag på att svänga inom hajen när jag ände var där, dels för att jag var i krokarna och dels för att underlätta för min man. Så han slipper efter sina långa arbetsdagar, man tänker ju att jag ska inte handla så mycket, det väger inget med mera. Mm eller hur. Matvaror är tyngre än man tror :S Det jag är så förvånad över (vilket man kanske inte annars märker i vanliga fall) det är faktiskt hur hjälpande vissa människor är när dem ser att man lider/har ont/går dubbelvikt. Vissa är riktigt trevliga och verkligen genuint frågar och erbjuder sin hjälp. Jag är rörd. Ibland har man nästan gett upp hoppet om att tro att det finns trevliga människor som vill hjälpa en. Som igår såg jag och min man på tv, 112 på liv och död. Då var det någon som ringt 112 på grund av att det låg en man på en cykelväg. Istället för att gå fram till mannen och fråga hur han mådde så ringde dem på polis. Visst, i vissa situationer hade jag kanske oxå valt att kanske inte gå fram, men jag hade stannat kvar på platsen tills polis eller ambulans kommit. Men iaf, väl framme vid kassan på hajen, och efter mycket om och men, fått upp varorna på bandet så frågar kassören om han ska hjälpa mig med kassarna till bilen. Jag hade två stycken. Enveten som man är så sa jag, det fixar jag nog. Jag har parkerat såpass nära, så det går bra, men tack ändå och så log jag. Tänk att en vilt främmande människa ville hjälpa mig med kassarna. Kände mig genast som 80 år gammal men oerhört tacksam. Började packa ner varorna i mina två papperskassar, han såg nog hur jag pustade och stånkade och mina otroligt fina grimaser. Han frågade på nytt om han inte skulle hjälpa mig. Jag svarade snällt och sa att det nog går bra. Fick ner kassarna på golvet och lyfte. Ställde ganska så snabbt ner dem igen och kollade på killen. Japp! Jag kommer sa han! Tänk att jag kunde bli så glad, killen bar mina två kassar ända ut till bilen. Tänk vad snälla vissa människor kan vara mot andra människor. Jag är väldigt positivt överraskad över att det finns, visserligen väl dolt, men att det fortfarande finns godhet i några människor.
På vägen hem åkte jag till fjärås för att hämta min vinterjacka. Kan säga att det behövdes, ska det fortsätta vara så här kallt som det är idag, så åker snart termobyxorna fram oxå..hujedamig!
Har nog vart hemma i en timma ungefär, snart dags att åka igen..jösses! Är helt slut. Men det är ju något som måste göras. Får hoppas att kirurgen bara har positivt att säga!
PS. JAG FICK ÄNTLIGEN PÅ MIG MINA VITA JEANS IDAG!!! vISST DET GÖR MAKALÖST ONT VID LINNINGEN ELLER VID SNITTEN, MEN SÅ VÄRT DET!!!!DS...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar