Ja det är väl känt att jag gjorde bukplastik på Art Clinic i Göteborg måndagen den 27 Augusti. Imorgon är det fyra veckor sedan. Operationen var klar någon gång mellan 12-13 på måndagen och jag låg i "min" säng i "mitt" rum. Kände mig inte så dålig, visst smärtan var mer omfattande än vad jag hade förväntat mig, jag var dåsig och trött av all smärtstillande och narkosen. Halvslumrande låg jag där. På eftermiddagen fick jag (kommer inte ihåg namnet på läkemedlet) ett läkemedel intravenöst, som skulle motverka att man blödde så mycket. Det trodde jag var helt normalt att man fick efter en sådan här operation. Å jösses i hela min lilla låda vad dålig jag blev. Jag svimmade när jag låg i sängen, jag svettades något kopiöst, ni vet de här vita patient "rockarna" med knäppen fram, den var alldeles genomblöt, man kunde nog vrida ur den, så mycket svettades jag, svetten forsade i ansiktet och över hela kroppen. Jag var helt genom blöt. Sköterskorna gick skytte trafik in till min säng, jag blev riktigt dålig. Min sängkamrat på andra sidan avskärmningen var riktigt orolig för min skull. Behövde gå på toaletten, men svimmade när jag satt på sängkanten, så jag fick en portabel toalettstol, dem lyfte över mig till den från sängen, jag svimmade igen och fick inte kissat. De lyfte över mig till sängen, antingen svimmade jag eller så somnade jag av ren utmattning, kommer inte ihåg så mycket. Jag blev liggandes i sängen, kunde inte göra ett smack. Vid elva tiden på kvällen. När det var dags att sova för natten. Fick jag hjälp av natt sköterskorna, som prompt envisades på att vi skulle gå ut i korridoren till toaletten. Jag sa till dem att det aldrig skulle fungera, men enligt dem skulle det gå och dem fanns på varsin sida om mig, fick ju som tur var vara ensam inne på toaletten medan de stod utanför, jag hann inte mer än sätta mig på toaletten innan jag bankade på dörren och sa att nu svimmar jag snart, då fick jag till svar att jag skulle ta djupa andetag, kolla upp i taket, och lyfta och "sprattla" lite med benen. När jag hade gjort mitt behov, och skulle resa mig, då vart det svart, och när jag vaknar ligger jag på golvet på toalett golvet. Det var blod överallt. Sköterskorna lyfte upp mig i en rullstol och körde mig till sängen, och lyfte över mig. Somnade och sov till och från den natten.
Som sagt vi gick och lade oss, kände att jag hade skiiiit ont verkligen, så jag tog smärtstillande. Tog med mig pillerna och en vattenflaska för att ha i sängen för att undvika att väcka min man som skulle upp halv fem för att jobba. Kunde inte sova, smärtan blev värre och värre, till slut när kl var 03:15 ungefär, hade jag knaprat upp alla smärtstillande :S och jag hade fortfarande inte sovit något. Vid detta laget var jag även så kissnödig att jag hade inget annat val än att försöka ta mig till toaletten själv, vilket jag inte vågat göra själv innan, Morgan hade följt med mig de gågnger jag hade behövt gå, men jag ville ju inte väcka honom. På något vänster lyckades jag, och jag lyckades även ta mig tillbaka till sängen. Men då brast det. Tårarna sprutar åt diverse håll, Morgan vaknar av mina skrik. Jag kunde inte ligga, jag kunde inte stå. Jag låg spänd som en fiolsträng och knöt lakanet så hårt jag kunde i nävarna. Hittade ingen "ställning" som fungerade att ligga i. Jag skriker och tårarna fortsätter att spruta. Morgan är alldeles utom sig, stackarn. Varpå jag skriker åt Morgan att han skulle ringa en ambulans. Jag tycker så synd om honom. Ambulansen kom väl vid fyra tror jag. Dem hittar mig skrikandes och gråtandes i sängen. Helt plötsligt hade jag två ambulansmän i min säng och en orolig man :S som inte kunde göra något annat än titta på. Medans ambulansmännen spräcker varenda ven jag hade, så beordrade jag Morgan att packa en väska. Tillslut lyckades dem, efter ett jävla tag. Morfin i mängder. Med skakiga ben, och massvis av morfin i kroppen, får dem upp mig ur sängen och ut till ambulansen. Skriken fortsätter i ambulansen och ambulansmannen slösade inte direkt utan flushade på med morfinet. Kommer in på akuten vid fem snåret. In på trauma-rummet, ännu mera morfin, 3 läkare, 2 sköterskor...ännu mera morfin. In stormar mamma i trauma-rummet. Hade ju beordrat min stackars man att ringa och väcka henne :P Mammas blick och ansiktsuttryck var ingen underbar syn. Och enligt henne var jag inte så vacker själv. Alldeles likblek, skrikande med mera. Vid det här laget i trauma-rummet hörde jag att jag hade fått 20 ml morfin. Shiiiet, det är jääääkligt mycket. Oftast brukar man ju få 0,2 ml morfin direkt in i blodet åt gången. :S Jag blev uppvärmd med filtar, och diverse värmekuddar för att dem ska lyckas hitta en till en...dem lyckas inte, dem kommer som ett skott från narkosen, till slut lyckades narkossköterskan sätta en nål. Mer morfin. Hej och hå vad det gick undan, upp till röntgen för en datortomografi. Vid halv nio låg jag på eget rum på kirurgavdelningen 2A. Mamma var där. Vid nio gick läkaren ronden. Å jösses Amalia säger jag bara, visst jag var ned drogad till max, men argare läkare har jag aldrig sett, någonsin. Och framförallt inte så öppet arg inför en patient. Men det var ju för min skull han var arg. Röntgen visade en blödning i magen, proverna visade att jag hade en rejäl blodbrist, jag som brukar ligga sjukt bra i HB, onormalt bra, över 140, nu låg jag på 80 i HB. Så under onsdagen fick jag slurpa blod, blodtransfusion. 4 påsar! :( Jag låg inne från onsdagen till söndag eftermiddag, jag var inte i ett kapabelt tillstånd till att gå ur sängen förrän de sista dagarna. Men då var det, säng-toalett-säng. Eller kortare promenad från säg till korridoren och tillbaka. Jag gick som ett vinkeljärn om inte värre. Kom hem på söndagen. Kände mig mycket bättre. Tack och lov. På onsdagen var jag på vårdcentralen för att ta stygnen i naveln, och jag hade känt att det började göra ont på höger sida där dränaget hade suttit, och när vi lossade på förbanden så såg vi en liten rodnad, men det vart liksom inte så mycket egentligen, vi skulle hålla koll, tordagen kom, smärtan blev mer ihållande, fredagen kom, jag var ensam hemma, Morgan var på kalas med jobbet, och skulle inte komma hem förrän lördag eftermiddag. På fredag kvällen har jag så ont att jag kan inte använda höger benet för då gjorde det så jävla ont. Så jag fick liksom en stroke-patient släpa benet efter mig, åter igen var jag tvungen att knarka ner mig med smärtstillande. När klockan var 20 gav jag upp, tog en påse med piller, ett äpple och en flaska med vatten och la mig i sängen. Somnade och vaknade ganska tidigt på lrödags morgonen. Var tyvärr tvungen att knarka ner mig ordentligt för att ens lyckas komma ur sängen. Då vart det liksom bara till att åka igen :(
Var nere på akuten vid halv elva, efter mycket om och men, och som tur var lite påtryckning från min sida. För akut läkaren tyckte att jag kunde åka hem ioch med att jag hade inga synbara tecken på en infektion då jag inte hade feber, operations ärren såg fina ut, men jag menade på att, va fan, ska jag åka hem med denna smärtan och vänta på at tdet blir ännu VÄRRE. För att sedan komma tillbaka. Det gör jag inte. Mycket riktigt, han tog en snabb sänka som visade på grov infektion, dem tog blododlingar, och odling med topz från operationssåren. Kom tillbaka till avdelning 2 A. haha jag måste bara berätta, för jag blev ju skickad på röntgen oxå, man blir ju transporterad av service personal fram och tillbaka, jag lyckades att få samma gubbe som körde mig överallt hela dagen. Och när han då slutligen skulle köra mig upp till avdelningen, framgick det att han var ordförande i svenska supporterklubbet till west ham, så i hissen upp till avdelningen fick jag honom att sjunga..gissa vilken låt? Jooo blowing bubbles!! hahaha jag är grym! :D
Iallfall, det konstaterades att jag hade fått en abscess i magen. Så operation var nödvändig, för att sätta in ett nytt dränage och dränera mig på var och vätska och gammalt blod. SÅ halv elva på lördag kvällen bar det av till operation, kom tillbaka till mitt rum vid 03 på natten/morgonen.
Fick en jätte fin blodpåse på magen som såg ut som en stomi-påse
Så här såg den ut. Ni ser det gröna röret omgiven av de genomskinliga rören. Den gick 25 centimeter in i magen in i den så kallade abscessen. Jag låg kvar på avdelningen fram till lördagen efter, alltså en vecka efter att jag kommit in igen och operationen var gjord. Jag fick komma hem på permission. På söndag åkte jag och Morgan tillbaka, som tur var, jag blev av med påsen och jag blev utskriven. SKÖÖÖÖÖNT!!
Så nu förstår ni kanske att det varit en psykiskt/mentalt jobbig resa, dem här senaste fyra veckorna :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar