Tankar!

Jag är en mycket flitig bloggare nu när man inte har facebook. Jag har kommit på anledningen. Jag har kommunicerat väldigt mycket om hur jag känner och om hur jag mår i hela denna soppa. Missförstå mig rätt, jag har aldrig haft problem med att uttrycka hur jag känner, åsikter med mera. Men i och med att jag aldrig har vart med om detta innan, eller denna situationen kanske man skulle säga, eller aldrig personligen. Man har ju stött på människor med denna problematik. Men det är nu man förstår. Till saken. Jag har som sagt satt mig själv på pottkanten väldigt länge. Flera år om man ska gå långt tillbaka. men vi nöjer oss med ett år eller så för nu. Jag tror att när jag behöver som mest stöd nu, det är då jag drar mig undan. Jag har väldigt svårt för fysisk kontakt. Jag stöter näst intill bort det som är runt mig. Jag tror det har att göra med att jag inte vill vara till mer besvär än vad jag redan är. Jag ser mig själv som en börda för de som är mg närmast. Det här är ett sätt för mig att kunna säga vad jag verkligen känner då jag har väldigt svårt för att stå rakt upp och ner framför en annan människa och verkligen kunna säga vad jag känner eller hur jag mår. Det är skit svårt.

Jag hade vid detta laget hoppats på att mina "spöken" hade minskat eller att min besatthet hade börjat avta. Men inte. Jag känner mig nästan mer besatt nu när jag äter mer än vad jag gjorde innan. Varje gång jag går förbi spegeln så stannar jag upp, bara för att kolla att jag inte "gått upp något" sen sist jag kollade. Jag kollar om inte revbenen sticker ut lika mycket som förra gången. höftbenen, skuldrorna och nyckelbenen... till exempel. Nästan så jag hoppas varje gång att dem "sjunkit in" mer, så jag slipper oroa mig för om jag gått upp i vikt eller ej.
Jag förstår inte hur rädd man kan vara? Hur länge ska det här hålla på? Ingen mer än jag önskar att det här vore över, jag vill ha ett NORMALT liv. Jag vill kunna äta, jag vill kunna orka gå på en halv timmes promenad med hunden, jag vill kunna orka hitta på saker med min sambo, mina vänner, hunden med mera. Men det är ju näst intill omöjligt. Jag försöker hela tiden hitta vägar eller kryphål på hur jag ska få energi utan att behöva äta mig till det. Jag vet EGENTLIGEN att det är enda vägen att vandra. Det är att äta, det är den störta energikällan vi har. Som många paralleller "bilen måste ha bensin för att fungera, en bil med tom tank rullar ej". Varför kan man inte anamma detta? Jag blir så ledsen på mig själv. Ledsen för att jag inte fixar detta, och jag är ledsen för att jag gett upp. Ledsen för att jag hela tiden hittar på ursäkter för att slipa undan, ursäkter för att slippa utsätta mig för min "fobi" eller hur man ska förklara det. Jag vill också ha ett vanligt jävla liv, jag vill kunna äta, röra på mig, nån gång ibland vill även jag kunna "frossa" i godsaker.

Jag är så satans trött på mig själv och mina tankar.

In the end of the day, what you see in the mirror is all that matters/that counts. The feeling you have when you look att yourself. People can say what they want, but the reflection in the mirror says it all. And what submits it all.