Vägskälen i våra liv.

Vi har/haft saker/problem/påstötningar av olika slag här i livet. Många utav våra hinder kan vi lösa, men ibland kommer vi till de vägskälen när vi inte vet vad som är rätt eller fel, eller vilken väg  jag ska  ta, ska jag gå åt höger, eller ska jag gå till vänster? Kanske kommer jag fram, om jag har tur, krokigt men kanske. Eller ska jag fortsätta att vägen vandra. Man måste inse att vissa saker/problem/hinder/påstötningar kan man INTE klara själv, ödet säger oss också att det är inte meningen att vissa saker ska vi stå ensamma med. Vem hade kunnat tro att man hade kunnat bygga Rom på en dag, alldeles ensam? Utifrån eget perspektiv, så är jag en hjälpare. Jag hjälper andra. Jag ger utav mig själv, när som helst, hur mycket som helst. Är det för att slippa ockupera sig med sitt eget och för att slippa stå till svars för vissa saker/tankar/situationer man måste ta tag i, men som man undviker för att 1. Man står inte med facit i hand. 2. Man vet inte hur det blir oavsett vad man väljer 3. För att det suger all mus och energi från en eller 4. Man är rädd för att tappa kontrollen. Hur som så tror jag att människan( i detta fall JAG) är feg, jag har funnit iallafall en sak som jag kan ha full koll på. Desutom något jag är bra på. Man har präglats sen barnsben om hur viktigt det yttre är, vad man bör äta, vad man inte bör äta och vad man definitivt INTE ska äta, vad man ska säga och inte säga. Hur man ska föra sig och hur man inte ska föra sig. Ja listan kan göras lång. Visst jag var knubbig redan i lågstadiet, smeknamn och öknamn eller hur man ska förklara det utgjorde hela min skolgång, från första dag i första klass till sista dagen i gymnasiet. Jag kan inte rå för att tänka hur hade det kunnat bli om det var tvärtom?? Hade jag vart den som kallat dig för fetto eller fläskberg med mera. Var det jag som hade lagt fälleben på dig eller gömt och tagit dina saker? Eller hade jag vart den som hånskrattat åt dig medan du gick förbi eller åt allt du gjorde? Hade jag vart den som inte hade accepterat dig för den du var? Det jag vill komma fram till är att man kan aldrig veta hur livet ter sig, vi kan inte förändra framtiden, vi kan inte förhindra det som varit. Men vi KAN förändra det som är NU! Det jag vill poängtera, hade jag vart i den situationen som jag är i nu om jag inte hade gått igenom det jag gått igenom? Jag skriver inte detta för att folka ska tycka synd om mig och sympatisera, detta är bara min tankeställning, något jag funderar och försöker få klarhet i. Jag vill att alla barn i vårt samhälle ska få växa upp utan detta, ingen ska behöva tycka att det är jobbigt att leva, gå till skolan eller att undvika saker i sin uppväxt på grund av det som sker i samhället!