Sjukhusvård-behandling

Hade helt fått för mig och skrivit ner i agendan att jag skulle vara i Varberg idag klockan 13..efter en stund när jag frågat receptionisten, så visar det sig att jag tagit fel på dag :( Men som tur var fick jag träffa min kontakt för ett kort samtal. Vi samtalade om hur det har gått och med mera. Hon ska kontakta läkaren som ska skriv ett intyg i vårdande syfte till sjukhuset i Halmstad. Halmstad är enda alternativet tyvärr. Visst, det är "långt" ifrån hemmet, min sambo och mina vänner. Men som sagt, Varberg är inget alternativ, iaf inte för detta ändamålet. På ett sätt känns det riktigt trist att behöva läggas in och bli vårdad på grund av att man har problem med maten. Men samtidigt kan det vara en spark i baken för mig, som varken min sambo eller mina vänner kan ge mig. Min panik gentemot maten kanske är bra om de infinner sig någon annanstans än hemma hos oss, då detta verkligen har tärt och slitit på mitt och Morgans förhållande. Enligt min kontakt i Varberg, så kommer paniken att komma i början, det kommer att vara tufft, det vet jag och jag inser, eller det är svårt att tänka hur ens känslor och reaktioner kommer att te sig, men jag vet att detta kommer inte bli lätt. Ärligt talat, jag vet inte vad jag har att vänta, dem har pratat om tvångsmatning i form av son med mera. Jag hoppas verkligen dem kör ner maten i halsen på mig och vrålstirrar så att jag inget annat val har än att svälja. Som situationen är just nu, så är den inte hållbar. På det vardagliga planet så har yrsel blivit mer omfattande. Idag tex fick Morgan nästan bära mig dem sista hundra meterna för att jag höll på att svimma, han bar mig inte hela vägen, men nästan. Jag undviker många av dagarna i veckan att gå ner till brevlådan, för att jag måste gå den lilla biten upp igen, jag drar mig länge o väl, tills blåsan nästan spricker, för jag vet att jag måste kämpa mig upp för trapporna igen. I jobbsammanhang, har det heller inte blivit bättre, jag får svårare att kontrollorera tröttheten och orken som resulterar i onödiga utfall. Jag tar hissen en våning för att slippa gå i trapporna. Allt detta har jag orsakat, jag har orsakat mig själv denna situation. Den första frågan som ploppar upp i huvudet är, Hur fasiken kan du göra så här mot dig själv, hur kunde du låta det gå så här långt?? Det finns oändligt många frågor jag försöker ställa mig själv om hur JAG kan göra så här mot mig själv. Jag har inget svar. Jag kan inte svara på mina egna frågeställningar. Det är fruktansvärt jobbigt. Det jag gör idag, det gör jag på rutin. ALltså, inget som avviker, det är raka spår, samma mönster, samma tankar, samma jakt med mera. Så på ett sätt är jag fruktansvärt glad att jag ska läggas in, trots att det blir i Halmstad och jag vet att ingen kommer att komma o hälsa på. Men det gör inget, jag får v ård, jag får hjälp med mina tankar, med maten. Visst jag kommer flippa, tårarna kommer att spruta, jag kommer vilja ge upp, men jag ska kämpa. För livet är så mycket mer värt än några extra kilon. Livet är inte din vikt! Livet är inte vä'rt att offras bara för att vara smal. Jag går på min dödsväg just nu. Jag ska ta den där jävla högersvängen snart.

Min mamma höll på att ställa in sin årliga resa till sitt och pappas hus i Thailand, på grund av mig. Frågar ni mig så tycker jag att det är idiotiskt, men hade det vart tvärtom, så hade jag nog gjort likadant. Så därför har jag beslutat att inget säga till mina föräldrar förräns jag är på min "semester", för risken att min mor bokar första bästa flyg är 100 procent förutsägbart och garanterat, det spelar ingen roll om hon skjuter påven, hon kommer komma, tro mig.....