Något man länge har varit och är medveten om, men som tycks vara svårt att ändra på eller bryta. Man ser till slut hur mycket det påverkar andra, och framför allt en själv. Hur det påverkar den sociala biten, likså förmågan att ta för sig av "livet" så att säga, inspirationen, motivationen..med mera..jag kan fortsätta skriva en rad olika ord i all oändlighet som beskriver hur det har varit och är nu. Ibland när det gått en tid, så kan man liksom bli förblindad på ett sätt. Man ser det inte lika som alla andra uppfattar och ser det, man inser nog inte, eller vänta, jag ska korrigera mig själv, man väljer inte att se hur dåligt det egentligen är. Så nu blev det rätt. Det tragiska i detta, det är att man låter det fortlöpa och inte låtsas som om det är något problem, där har vi kommit fram till förnekelsestadiet. Som det så fint heter i psykologiska sammanhang :P
Jag är på väg in i stadiet där jag snart, allvarligt skadar det dyrbaraste jag har. Och det är det inte värt, inte för något hekto i hela världen :P Ni ska veta att det är en daglig kamp, en daglig kamp mot tankarna och maten och man tänker varenda dag, varenda gång man kliver ur sängen att denna dagen ska bli bättre än vad den var igår, eller i förrgår, eller förra månaden eller för ett halvår sedan. Idag (bättre sent än aldrig) så har man väl verkligen kommit till insikt med vad som egentligen står på spel. Dels för att vara/låta egoistisk, ens egen hälsa,men framför allt min partners hälsa. Hur mycket min hälsa påverkar den dyrbaraste människa och skatt som finns. Allt man saboterar som finns runtom en, vännerna, som försvunnit, vilket jag egentligen kan förstå att dem gjort. Allt man inte orkar göra på grund av att man saknar energi, motivation och ork. Jag har t ex försummat en hel sommar, jag tog en hel semester period ifrån M, bara för att JAG inte orkade hitta på något. Kan ni förstå att denna människan fortfarande står ut med mig??
Nej, nu är det dags att komma in i andra banor. Jag måste komma in på nya spår, visst det kommer säkert vara en låååång resa, men, jag måste börja denna resa nu. Jag vill vara Martina igen, jag vill hitta tillbaka till mig själv, den glada, impulsiva, spralliga tjejen med tusen järn i elden som aldrig satt still, eller jo ibland :P Nu får det vara nog, jag orkar inte längre, min partner orkar inte längre och inte resten av min omgivning heller för den delen. Och den stackars sjukvården som jobbar och jobbar och försöker och försöker på alla sätt och vis för att jag ska bli bra, stor eloge till dem att de fortfarande orkar.
Så nu under dagen ska jag ha maaasssa (sorry älskling) terapi arbeten för att kunna komma till ro i kropp o knopp och fundera ut, och sätta upp mål. Visst det får bli små, små mål så här i början, men så får det bli, skynda långsamt. Mitt psykbryt igår fick mig till att verkligen till att tänka efter.
Så för varje gång ni tänker, är det verkligen värt det, då kan jag säga, NEJ det är det inte!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar