Info om ätstörningar

ÅÅh jobbigt! Hade ett möte på ätstörningsenheten idag. Kom dit. Psykologen sa till mig med en gång att hon skulle ställa sjutusen frågor, som de gjorde vid första samtalet. Jaha sa jag och frågade hur lång tid det skulle ta. Två timmar sa hon. Varpå jag utbrister, men jag ska börja jobba om två timmar. Hon menade på att det skulle jag ha vetat om, eller räknat med att det skulle ta två timmar och å undrade hon om jag kunde ringa jobbet och säga att jag skulle bli sen. Hur ska jag kunna veta att mötet skulle ta två timmar när det inte stod på lappen? Det kan jag ju inte ta förgivet, men det skulle jag tydligen gjort. Hon blev nog lite irriterad, men det är ju inte mitt fel att dem är dåliga på att informera. Hade det stått på lappen så hade det ju inte vart några problem. Vi fick bokat om iaf, tills på fredag, min lediga dag..Kommer bli riktigt tufft med ännu ett "utfrågnings möte" men jag antar att det är em del utav "rehabiliteringen". Eller ja, vi har väl inte kommit till rehabiliteringsfasen ännu, men man kanske kan säga en del utav mitt återfrisknande ...eller hur man ska säga.

"Ätstörningar innebär att ens förhållande till mat och ätande har blivit ett problem. Man tänker mycket på vad och när man ska äta, eller på vad man inte ska äta Om man får ätstörningar brukar också tankarna på kroppen och om sig själv förändras, så att man blir sträng eller dömande mot sig själv. Ätstörningar kan se ut på olika sätt. Man kan vara livrädd för att äta ”fel” eller för att gå upp i vikt och knappt äta något alls. Eller äta jättemycket när man är själv, men inget alls när man är med andra. Kanske försöker man göra sig av med mat som man har ätit genom att till exempel kräkas eller träna hårt, eller så gömmer man mat.

Oavsett hur ens ätstörning är, påverkar det hur man tänker om sig själv och ens relationer med andra. Och en ätstörning innebär alltid att man stör kroppens naturliga funktioner. Det påverkar hur man mår och kan vara farligt för kroppen, och därför är det viktigt att man får hjälp så tidigt som möjligt


Många av tankarna som ätstörningar sätter igång brukar handla om att man vill ha kontroll. Man vill planera sånt som vad man ska äta nästa gång, hur man ska träna eller vad man ska säga till andra för att slippa äta. Man brukar också ha idéer om att man ska kompensera eller rätta till något man inte är nöjd med.

Det brukar bli jobbigt med alla tankar, de tar mycket tid och energi, och man brukar ha ångest. Önskan att ha kontroll kan också göra att man blir ensam. Man kanske inte följer med på fika eller fest för att man är orolig för att behöva äta, eller träffar kompisar och familj mindre för att slippa frågor om sin kropp eller hur man mår. Det känns jobbigt när andra lägger sig i vad man äter, och det är vanligt att man kommer med undanflykter.


Om man har ätstörningar brukar man vara väldigt fokuserad på hur kroppen ser ut och känns, och på sin vikt. Troligen uppfattar man sin kropp annorlunda än den är. Till exempel kan man tycka att man ser otränad ut fast man tränar ofta, att man väger för mycket fast man egentligen kan vara jättesmal, eller tycka att folk tittar på ens kropp mycket. Såna tankar är en del av sjukdomen.




Problemen med mat och ätande kan börja med att man bantar, alltså försöker gå ner i vikt. Man kan ha fått höra att man behöver det, är nyfiken på om det går att förändra sin kropp eller så kanske man vill visa någon att man kan bli smalare.

Om man har problem som känns svåra att lösa, kan det kännas som en sorts lösning att fokusera på något nära, sin egen kropp. Att kontrollera den genom bantning och träning kan ju ge resultat. I början kanske man får komplimanger, som kan kännas bra och uppmuntrande. Men istället för att bli nöjd blir man mindre avkopplad och fortsätter tänka på hur och vad man äter, och då ökar risken för att man kanske får en ätstörning.

Det är olika för olika personer varför man får ätstörningar. Nästan alltid beror det på en kombination av flera saker. Det kan till exempel handla om hur man tänker om sig själv och sin kropp, dålig självkänsla, att kroppen känns annorlunda efter puberteten eller på att det handlar mycket om utseende i TV och tidningar.

Man kan också ha en ärvd känslighet som gör att man lättare utvecklar ätstörningar om man bantar eller äter dåligt, det är nämligen så att alla inte tål att göra det. Ätstörningar kan också bero på att man har någon sjukdom eller att man mår dåligt på grund av till exempel prestationskrav eller att det är jobbigt hemma.

Ätstörningar hänger nästan alltid ihop med att man mår dåligt. Man kan vara nedstämd eller ha ångest, tycka illa om sig själv eller tycka att man inte är mycket värd. Eller så är man arg och vill göra sig själv illa.

En del mår dåligt innan de får ätstörningar, för andra kommer det med tiden. Det kan bero både på att alla jobbiga tankar på mat, ätande och kroppen tar energi från sånt som man brukar tycka är roligt, och komma som en reaktion från kroppen för att man inte äter så att man orkar må bra."

När man läser det så här, svart på vitt, det är jobbigt. Jag kan inte riktigt beskriva de känslor som väller fram förutom att det är SKIT JOBBIGT! Men som jag läste på en sida, man är inte sin ätstörning, det är något man är värd att bli av med. Måste bara försöka få in det i skallen. JAG ÄR VÄRD ATT BLI AV MED MIN ANOREXI. På något sätt. Men då kvarstår den lilla frågan, hur???