Nu till något roligare, var ju på ätstörningsenheten i måndags, oh jisses, jag är glad över att jag inte är helt dement ännu, jag blev utfrågad om allt, ALLT, det jag kom ihåg efter födseln till i måndags morse i princip. Förhållandet gentemot mat, sociala kontakter, hur det såg ut då, hur det ser ut bnu, hur det sett ut det senaste halvåret med mera. Jag blev utfrågad om det mesta, mina föräldrar, mina vänner, skoltiden (från grundskolan till det att jag slutade gymnasiet), de frågade en hel del om Morgan..ja vi har nog gått igenom hela registret, och sen självklart var det läkareundersökning och jag fick strippa ner till bara skinnet. Obehagligt!! Där står jag i halv string och bh :S känndes inte AAAALLS märkligt och alldeles jätte fel. Man kände sig utstuderat som ett motiv på museet. :( huha! Det gjorde kontroller, vägning och mätning av längd, och det negativa var väl att jag hade gått ner några kilo till, i slutet av sommaren pendlade jag ju upp tre kg på grund av min sjukdom, men dem är nu borta och nu ligger jag på 54 kg. Medan jag klädde mig själv rusade läkaren ut ur rummet för att snabbt prata ihop sig med sin psykologkollega som var med på mötet. Kan säga att utfrågningen höll på i två timmar, huuuh.Så nu jag var klädd och tillbaka i konferensrummet och satt mig ned, så sa läkaren att ja nu har vi pratat i hop och, du har ett väldigt farligt leverne :'( ditt leverne nu kommer ta livet av dig så småningom (Brutala ord, men sanna, det var bara några ord av de "hårda ord" de använde)
Det var ett känslosamt möte, nu har jag fått vad som känns som en lagbok i storleksmässigt med tider för återbesök, första återbesöket är den 15 november, då ska jag äta lunch med en arbetsterapeut, en person jag aldrig träffat, hur fan ska det gå till när jag inte ens kan bygga min knäckemacka framför Morgan?? Sen så var det massa fler tider i november, men det var det som skrämde mig mest, jag är hyper stressad över detta. Men pratade med min läkare på telefon igår och som han sa, det kommer vara riktigt tufft, riktigt tufft och fantastiskt jobbigt i början, det är att räkna med. Men att går det vägen så kommer det ju bli bättre, men det kommer ta tid! Ja, har jag klarat mig så här länge, så några månader till lär jag väl klara?!?!
Åkte med Mojje i lastbilen igår! Härligt! Kul att äntligen orka följa med igen!
"I've always been the kind of girl, That hid my face , So afraid to tell the world What I've got to say.
But I have this dream, Right inside of me, I'm gonna let it show, it's time- To let you know
Do you know what it's like To feel so in the dark, To dream about a life Where you're the shining star
Even though it seems Like it's too far away I have to believe in myself. It's the only way
This is real, This is me, I'm exactly where I'm supposed to be, now Gonna let the light, shine on me
Now I've found, who I am, There's no way to hold it in. No more hiding who I want to be
This is me"

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar