Igår var jag på ätstörningsenheten. Lunch var tanken. Men kunde inte äta. SÅ arbetsterapeuten åt istället. Jag tror hon förstod mig på ett sätt, samtidigt som vi höll med om båda två att jag måste ha hjälp. Och jag är så innerligt trött på alla som hela tiden frågar, hur kan vi hjälpa dig? A men va fan, hade jag vetat det hade jag väl för bövelen inte vart här, då hade jag väl vart hemma och fixat problemet, eller hur?!? åh..jag vet ju inte ens själv. Vi pratade om det ena och det tredje, jag grät om vartannat, det var ledsamt att höra mina egna ord berätta om detta, varje dag är en plåga, varje dag är en kamp mot mina "hjärnspöken". Varje dag är en evigt tortyr liknande resa, som jag själv utsätter mig för, samt alla andra i min närhet, det vill säga Morgan. Han får all "skit", inget han definitivt förtjänar. Det är ett under att han står ut, jag tackar gudarna varje dag att han orkar med mig och att han inte ännu kastat ut mig, vilket jag tror att han gör snart om det inte blir bättre. Nästa orosmoment som ligger runt hörnet, det är att om mindre två veckor så arbetar jag hundra procent igen. Ärligt talat, jag vet inte hur det ska lyckas, eller hur jag ska lyckas. Morgan är överbevisad om att det kommer ta livet av mig ,att det kommer ta knäcken på mig och att vi kommer få spendera julen på sjukhuset, minst sagt så har denna veckan vart extremt känmslosam, känslig och en riktig PAIN IN THE ASS!!!!! Minimalt med sömn hela veckan, stress och oro inför mötet som var igår. Plus att det vart jobbigt på grund av min trötthet. Haft en bra dag idag, ligger just nu i soffan, känner ett relativt lugn just nu, tröttheten har börjat krypa på, och jag hade gärna stannat kvar här i soffan resten utav dagen :S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar